Mtscheta är en av de äldsta städerna i Georgien och administrativt centrum i regionen Mtscheta-Mtianeti. Staden har 7 940 invånare (2014). Staden var huvudstad i det kaukasiska kungadömet Iberien under 300-talet f.Kr. till 500-talet e.Kr. Det var här georgierna år 317 gick över till kristendomen och staden hyser än idag Georgisk-ortodoxa och apostoliska kyrkans högkvarter. Mtskheta var huvudstad i Kartli – det östgeorgiska kungadömet – från 300-talet f.Kr. till 400-talet e.Kr., och det var även här kristendomen utropades till Georgiens officiella religion år 337. Staden är än idag säte för den georgisk-ortodoxa apostoliska kyrkan.

Gynnsamma naturliga förutsättningar, ett strategiskt läge vid skärningspunkten för handelsvägar samt nära förbindelser med Romarriket, Perserriket, Syrien, Palestina och Bysans främjade Mtskhetas utveckling och ledde till att olika kulturella influenser förenades med lokala kulturella traditioner. Även efter att huvudstaden flyttats till Tbilisi på 500-talet e.Kr. behöll Mtskheta sin ledande roll som ett av landets viktiga kulturella och andliga centrum.

Jvari-klostret (Det heliga korsets kloster), katedralen Svetitskhoveli och klostret Samtavro utgör centrala monument från det medeltida Georgien. De nuvarande kyrkobyggnaderna inrymmer lämningar av tidigare byggnader på samma platser samt rester av gamla väggmålningar. Katedralen Svetitskhoveli, som ligger mitt i staden, ingår i ett komplex bestående av själva katedralen, ett palats och portar uppförda av katolikos Melkisedek på 1000-talet; dessa byggdes på platsen för tidigare kyrkor med anor från 400-talet. Den korsformade katedralen kröns av en hög kupol över korsmitten, och interiören rymmer betydande väggmålningar. Fasadernas rika skulpturala utsmyckning härrör från olika skeden i byggnadens långa historia. Den lilla kupolförsedda kyrkan vid klostret Samtavro uppfördes ursprungligen på 300-talet och har sedan dess genomgått flera restaureringar. Klostrets huvudkyrka byggdes i början av 1000-talet. Den rymmer graven efter Mirian III, kungen av Iberien som införde kristendomen som officiell religion i Georgien.

Guria är en liten region i västra Georgien

I Kaukasus – inklämd mellan Svarta havets kust i väster, Adzjariens högland i söder, Samegrelo i norr och Imereti-höglandet i öster. Det är en av landets minsta regioner till ytan och en av de minst besökta av internationella resenärer, vilket har gett den en rofylld och genuin karaktär – en egenskap som de mer berömda grannarna, Batumi i söder och Kutaisi i öster, delvis har offrat till förmån för turistinfrastruktur. Regionens huvudort är Ozurgeti, en lugn stad med omkring 20 000 invånare som fungerar som administrativt och kommersiellt centrum utan att göra mycket väsen av sig. Gurias verkliga karaktär återfinns utanför staden: i de böljande gröna kullarna, teodlingarna på de lägre sluttningarna, de skogsklädda höjdryggarna som reser sig mot Meskheti-bergen och den kuststräcka längs Svarta havet som utgör regionens västra gräns.

Vad är Guria känt för?

Guria är mest känt som det georgiska teets hemvist; regionen har en teodlingstradition som sträcker sig tillbaka till 1840-talet och är nu centrum för en renässans inom specialte. Utöver teet är regionen känd för de magnetiska stränderna med svart sand i semesterorten Ureki, de dramatiska vyerna över molnhav från Gomiräggen, ett exceptionellt grönt och regnrikt landskap samt en lokal kultur som inom Georgien är känd för sin skarpa kvickhet och humor. Det är ett lugnt och genuint hörn av västra Georgien, långt från de vanliga turiststråken. Vi besökte ”Komli”, där vi träffade Lika Megreladze som berättade om den historiska tekulturen. Det är ett samarbete med Georgiens regering när det gäller att främja traditionella jordbruksmetoder, en hållbar odling och utveckling av den internationella marknaden för Georgiskt te. Lika Megreladze bjöd sedan på en traditionell georgisk lunch tillagad med färska, lokala ingredienser, tillsammans med en autentisk smak av det Georgiska köket.

Klimatet hör till de blötaste i Georgien och präglas av Svarta havet samt hur kustbergen fångar upp fukten som rör sig inåt land. Det regnar året om snarare än under en specifik säsong, vilket skapar ett landskap som ständigt är grönt: kullar täckta av växtlighet från dalbotten till krön, floder som för rikligt med vatten även på sommaren och en känsla av ett land som är bördigt i sig självt, snarare än bara genom konstbevattning och hårt arbete. Samma klimat – som gör traditionell spannmålsodling svår – visar sig vara idealiskt för teodling; och teet har, mer än något annat, format Gurias jordbruksmässiga och kulturella identitet under det senaste halvannat seklet.

Middagen serverades på signatur restaurangen Keto and Kote som ligger centralt i Georgiens huvudstad Tbilisi och erbjuder en modern tolkning av det georgiska köket, baserad på råvaror av högsta kvalitet från lokala producenter. Här kombineras kreativ och innovativ matlagning med moderna tillagningsmetoder för att inspirera gästerna och låta dem upptäcka magin i det georgiska köket. Namnet Keto and Kote är hämtat från en georgisk komisk opera av kompositören Viktor Dolidze; verket filmatiserades också, och vissa scener i filmen utspelar sig på restaurangens innergård. Berättelsen kretsar kring de unga älskande Keto – dotter till en förmögen köpman – och Kote, som är brorson till den utfattige prinsen Levan Palavandishvili.