På inbjudan av FN:s Världshälsoorganisation deltog en uzbekisk delegation ledd av chefen för trafiksäkerhetstjänsten vid avdelningen för offentlig säkerhet vid inrikesministeriet i Republiken Uzbekistan. Stockholm besöktes av Olim Saidov som är Chef för trafiksäkerhetstjänsten vid avdelningen för allmän säkerhet vid inrikesministeriet i republiken Uzbekistan. Det globala mötet hölls den 28-29 juni i år i Stockholm, Sverige. Där genomförde Olim Saidov en föreläsning om historien och den nuvarande utvecklingen i Uzbekistan. Efter denna konferens i Stockholm fick Cawa Media ett unikt tillfälle att besöka Olim Saidov på Trafiksäkerhetstjänstens huvudkontor i Tashkent, Uzbekistan. Där fick vi ett mycket uppskattat mottagande, och kunde besöka samtliga avdelningar vid inrikesministeriet. Olim Saidov visade runt oss personligen på samtliga avdelningar, konferensrum, media studio för direktsändning i nationell TV, inkl. deras egna hotellrum för de som studerar trafiksäkerhet. Visningen avrundades med en magnifik lunch med mycket tillbehör. Nedan följer bilder ifrån vårt intressanta besök, där vi även uppmärksammade fin konst på väggarna. Välkommen på svenska, med svenska flaggan.

Konferensen i Stockholm hette internationellt:

The Global Meeting of Heads of Road Safety Agencies in Stockholm, Sweden.

På detta evenemang, som hölls för första gången, deltog mer än 100 representanter för främmande länder, såväl som FN, media, icke-statliga, vetenskapliga och andra intresserade organisationer. Ledare för nationella trafiksäkerhetsbyråer ifrån runt 100 länder samlades för första gången vid ett globalt toppmöte om trafiksäkerhet för att ta upp frågan om dödsfall och skadade i vägtrafik runt om i världen. Mötet den 28-29 juni syftade till att hjälpa länder att dela kunskap och erfarenhet om de nationella trafiksäkerhetsbyråernas roll i strategisk planering, fastställande av roller och ansvar, sektorskoordinering, finansiering och utvärdering av deras nationella trafiksäkerhetsplaner.

Det bör noteras att Sverige antog ”Nollvisionsprogrammet” i oktober 1997. Sedan Sverige antog Nollvisionsprogrammet i oktober 1997 har antalet dödade i vägtrafiken minskat till 2010 med en faktor 2,5 – 3 gånger (från 7 till 3 fall per 100 tusen invånare). Bakgrund: Nollvisionen förutser en radikal omorganisation av väginfrastrukturen med syfte att helt eliminera dödsfall och allvarliga skador till följd av trafikolyckor, inklusive kollektivtrafik, fotgängare, elfordon för att minska trafikflödet i större städer och regionala centra, och ger även separata körfält för cyklister.
Huvudsyftet med evenemanget är godkännandet av Förenta Nationerna (nedan – FN) av ”Global Road Safety Action Plan for 2021-2030”, som säkerställer genomförandet av strategin för samarbete mellan länder för att säkerställa trafiksäkerhet, samt höra rapporter om uppnådda höga resultat inom detta område och definiera mål och mål för framtiden.
Referens: Enligt ”Global Plan” ska antalet människor som dödades i trafikolyckor inom FN:s medlemsländers territorium 2021-2030 halveras, planen togs fram som ett grundläggande dokument innehållande framtida åtgärder för de inblandade organisationer som ansvarar för trafiksäkerhet i världen.

Som ett resultat av informationen och diskussionerna under det globala evenemanget utvecklade den uzbekiska delegationen ett antal förslag om implementering av den europeiska erfarenheten av att minska antalet dödsfall i trafiken, samt införandet av programmet ”VISION ZERO” i Republiken Uzbekistan.

Trafiksäkerhetstjänst vid avdelningen för allmän säkerhet vid inrikesministeriet i Republiken Uzbekistan.

Här följer lite av vad Cawa Media sett av de gör på Trafiksäkerhetstjänsten i Tashkent, Uzbekistan: Övervakning av att följa trafikregler – Ta kvalifikationsprov för att få rätten att köra motorfordon, utfärda körkort – Registrering och registrering av fordon, brott mot trafikregler och trafikolyckor, utfärdande av registreringshandlingar och statliga registreringsskyltar för registrerade fordon – Organisation av statlig teknisk inspektion av fordon och släpvagnar till dem – Deltagande i aktiviteter för att skydda allmän ordning och säkerställa allmän säkerhet – Organisering och utförande av arbete för att söka efter stulna och stulna fordon, samt fordon av trafikanter som flytt från olycksplatsen – Genomförande av förfaranden i fall av administrativa förseelser – Utföra utredningar i fall av brott som kränker trafiksäkerheten och brott relaterade till drift av fordon – Studera trafikförhållanden, vidta åtgärder för att förbättra organisationen av rörelsen för fordon och fotgängare – Utöva kontroll över underhållet av vägar och järnvägskorsningar, hjälpa till med utrustning för trafikkontroll. Trafikskola för små barn så de lär sig trafikregler. Uppdatering av motorcykelpoliser, med deras nya BMW motorcyklar.

Lite historia om trafiken i Uzbekistan

Chef för trafiksäkerhetstjänsten vid avdelningen för allmän säkerhet vid inrikesministeriet i republiken Uzbekistan, överste

”Shaitan-arba” dök upp på vägarna i Turkestan-regionen, som en förebådare för ett nytt, fantastiskt århundrade. Den rörde sig inte längs vägen, utan längs järnvägsspåret. Detta hände 1899 efter att tågtrafiken startat på sträckan från Tashkent till Krasnovodsk. Då tittade invånarna i närliggande hus med oro på monstret som klirrade av järn, väsande och vällde ut ånga åt alla håll.

Uppkomsten av ”shaitan-arba” på Tasjkents gator orsakade en storm av glädje och överraskningar. Vagnen med passagerare utan häst rörde sig av sig själv. Mirakel var sant!

Berättelsen om de första bilarna på Uzbekistans vägar skulle inte vara komplett utan historien om Tashkent-spårvagnen, som dök upp i vår huvudstad i början av 1800-talet. Det var en vanlig ”konka”, det vill säga en liten trailer som släpades längs rälsen av hästar. Vägen för hans rörelse sträckte sig från järnvägsstationen till marknaden i den gamla staden och från Romanovskaya-gatan (nu Sh. Rashidova) till Sergiuskyrkan, som stod på Pushkinskaya-gatan. 30 vagnar av hästspårvagnen serverade sedan 230 hästar.

Stadens växande behov tillfredsställde inte kapaciteten hos den hästdragna spårvagnen, och i september 1908 beslutade myndigheterna i Tashkent att överföra spårvagnen till elektrisk dragkraft. Ett avtal slöts med det belgiska anonyma sällskapet, som fick namnet ”Tashkent tram”. Enligt det kontrakt som kommunfullmäktige slöt med det belgiska samhället skulle hela spårvagnsindustrin bli stadens egendom år 1952.

Den första elektriska spårvagnen i staden Tasjkent gick 1913 längs Pushkin Street. Men tiden gick. Efter 1917 gick bara 26 kilometer smalspårig järnväg i staden, längs vilken 50 lågeffektsspårvagnar och ytterligare 20 släpvagnar gick på 4 sträckor. År 1940 var längden på spårvagnsspåren redan mer än 100 kilometer.

Den enda trailern, ett minne av de redan avlägsna åren, har bevarats i den 2:a spårvagnsdepån. Han har inte varit ute på gatan på mycket länge. Men en dag var han tvungen att köra genom Tashkents gator. Han blev ”inbjuden” att delta i inspelningen av filmen ”20 dagar utan krig” av filmstudion ”Lenfilm”. Vid detta tillfälle reparerades den, målades om, vilket gav den utseendet från den avlägsna militärtiden, och till och med vid slutstoppet på den 11:e rutten, på Kukcha, installerades ytterligare skenor för inspelning av avsnitt i en långfilm.

För inte så länge sedan ägde en mycket intressant händelse rum i republikens huvudstad Tashkent. Den ägnades åt firandet med anledning av hundraårsjubileet av lanseringen av den första Tashkent-spårvagnen. Från tidig morgon träffades värdarna och tog emot gäster från när och fjärran ifrån utlandet. Gästerna togs emot av stadens styrelseordföranden för statsförvaltningen ”Tashgorpasstrans” Ravshan Fayzullaev, som talade till publiken med en rapport ”Uzbekistans urbana elektriska transporter vid sekelskiftet.” Sedan fortsatte en parad av veteraner från elektriska transporter genom staden. Alla bevarade utställningar restaurerades kärleksfullt och visades för gäster och invånare i staden. Lite senare dök de första bilarna upp i Tashkent. På stadens dammiga, obanade gator, framför förvånade åskådare, mullrade en fyrsitsig Renault. På dess präglade lädersäte fanns General of Infantry N. Grodekov – Generalguvernör för Turkestan-territoriet. Trots de uppenbara fördelarna med den nymodiga nyheten, reagerade Tashkent-adeln, trots ansträngningarna från en viss Mogilin som försökte organisera försäljningen av bilar, likgiltigt på denna händelse och fortsatte att använda den gamla beprövade transportmetoden för sina dagliga behov. Flera lastbilar ägdes av militäravdelningen, vars garage låg i fästningen. Det ringa antalet bilar kunde inte lösa de allvarliga ekonomiska problemen. Lasttransporter utfördes med hästdragning, packning och delvis med vattentransport – längs Amu Darya och Syr Darya. Den efterföljande expansionen av konstruktionsskalan, en ökning av det sådda området för bomull och andra grödor, ledde till utvecklingen av vägtransporter. Uppkomsten av bilar på Tasjkents gator vaknade, i hela provinsen, livet började få utseendet av en stor storstadsstad. Denna händelse sporrade invånarnas aktivitet, ändrade deras inställning till många vanliga saker, utvecklade sinnen och förhoppningar.

Men invånarna i Tashkent gillade bussarna direkt. De första 9 utlandstillverkade bussarna började köra i Tashkent 1910. De ”arbetade” för köpmannen Shadykhodzhaev. Den första busstationen i Tashkent var då Resurrection Bazaar (nu är det torget uppkallat efter Alisher Navoi). Bussarna följde sträckorna: byn Nikolsky – Kuylyuk, Nikolsky – Cathedral Square, stationen – Voskresensky Bazaar.