1916 – 2016

Den 8 April 2016 var det 100-års fest på Ryska Ambassaden i Stockholm

”Russkij Salong” är den äldsta organisationen som förenar ryssar i Sverige. Idag firar vi dess 100-årsjubileum – först och främst för att minnas med tacksamhet de första ryska emigranter som blev början till salongens långa historia. De var flyktingar från Petrograd, Moskva och andra städer, människor som tvingades fly Ryssland på grund av de revolutionära händelserna som ägde rum där.

Den andra emigrationsvågen triggades av det finska kriget (1939-1940) samt av andra världskriget, och blev också en del av Salongens historia. Nästan 4000 krigsflyktingar hamnade i Sverige. De hade det inte så lätt, någras öden var tragiska. Svenska myndigheter hade ett aktivt samarbete med Sovjets ambassad i Stockholm och flyktingar deporterades tillbaka till Sovjet. En mörk natt år 1944, under topphemliga omständigheter, en färja lämnade hamnen i Gävle. Ombord fanns ett tusen ryska flyktingar på väg till Sovjet, på väg till det okända…Det är inte svårt att gissa vad som väntade dem: mest sannolikt delade de öde med andra GULAG fångar.

De fanns också en tredje emigrationsvåg: år 1929 reste 900 sovjetiska medborgare till Sverige. De var ättlingar till de svenskar som sedan Katarina den Storas tid hade bott nära Kherson i dagens Ukraina. Efter knappt två år, 1931, ville ”svenskarna” återvända hem till Sovjet och bad dåvarande ambassadör Alexandra Kollontaj om hjälp. Ja, emigrationens historia är minsann mångfacetterad och kontroversiell.

Första ryska kolonin på 1900-talet bestod av kvinnor som var gifta med svenskar som hade gjort affärer eller arbetade i Ryssland innan revolutionen 1917. Det betyder att Salongen faktiskt är ännu äldre än 100 år. Det var år 1916 som Salongen började spela en betydelsefull roll och det i samband med regimskiftet i Ryssland. När ryska monarki upphörde slutgiltigt hade ryssarna i Sverige en plattform som enade dem.

Samtidigt tvingades de ryska diplomaterna och konsulatets personal att stanna i Sverige. Bland dem fanns den sista ryska generalkonsuln Fjodor Lavrentjevitj Brosse (1873-1953) med familj.

Det som var centrum för ryssar då var en rysk ortodox kyrka som tillhörde ambassaden och låg inne i ett bostadshus. Den rysk ortodoxa församlingen i Sverige är 600 år gammal, dock har vi fortfarande ingen riktig kyrka…Konsul Brosse förstod tidigt hur viktigt det var att starta ett ryskt sällskap, och många flyktingar gick in i Salongen. Dåvarande församlingsmedlemmar blev även medlemmar i det första sällskapet ”Russkij Salong”.

Stefan Timtjenko (1898-1979), en före detta officer i den ryska armén, blev prästvigd i Paris, för att därmed kunna bli överhuvud för den rysk ortodoxa församlingen i Stockholm. Jag kände honom väl, vi blev goda vänner och vår vänskap fortsatte fram till Biskop Stefans död. Han var även min präst. Han var otroligt mänsklig. Efter gudstjänster brukade han bjuda in församlingsmedlemmar till sin lilla lägenhet för att dricka té och prata. Man pratade om Ryssland, om sitt  hopp om att återvända. Men man pratade också om hur man kan hjälpa ryssar, dem som behöver hjälp – äldre och barn. Man pratade om hur man kan organisera arbete för välgörande ändamål. Dock fanns det en järnridå mellan Sverige och Sovjet då. Vi fick då hjälp av min man, Gunnar Thurne, som reste ofta till Sovjet i tjänst. Som en svensk affärsman kunde han obehindrat passera gränskontrollen – med försändelser till behövande.

År 1979 blev fader Stefan (Timtjenko) svårt sjuk. Det var med stor sorg som vi la denna ryska patriot till sista vilan. Samma år dog vår diakon – före detta underofficer vid Moskva garnisonen, Vladimir Nikolaevitj Illing (1896-1979). Han var en begåvad man, reslig och vacker, han satt ihop en mycket fin amatör kör…

När jag anslöt mig till församlingen bestod den mest av representanter för den ryska adeln och intelligentsian. Relationer oss emellan var mycket varma. Ömsesidig respekt och värdighet präglade oss. Det uppskattade även svenskar som ofta besökte vår församling. De trivdes i den informella atmosfären och många ändrade sin uppfattning om ryssar (Ryssland kändes lite skrämmande även då). Några svenskar konverterade till den rysk ortodoxa tron, vilket kändes helt naturligt.

Många väldigt fina människor fanns med i församlingen. I kören sjöng flera ryska ättlingar – till exempel, Nikolaj Gedda, den berömda tenoren, Elisabeth Söderström, Svenska Operans primadonna. Roligt var det att dessa högst professionella sångare sjöng tillsammans med vanliga medlemmar i kyrkokören – relationerna som sagt var väldigt varma och genuina.

När fader Stefan och diakon Vladimir Illing dog var församlingen inte densamma längre: vi fick en ny präst och atmosfären förändrades, vilket ledde till att det gamla gardet gick ur församlingen. Vi ville inte leva enligt principen ”varje man för sig”. Även jag lämnade församlingen. Vi fick ett ”härbärge” hos den estniska ortodoxa kyrkan med fader Nikolaj, en rysk präst.

Vera Sagers hus blev vårt församlingshem. Hennes lilla slott står kvar i centrala Stockholm. Många fina representanter av rysk intelligentsia brukade komma till våra möten: Ellen Rasch, greve Kutuzovs ättling och svenska primaballerina, Elisaveta  Oxenstjarna (grevinna Obolenskij), Sergej Obolenskij, släkterna Sjeremetjev, Sjujskij, Vasiltjikov samt Volkonskij, Nina Matveeva – hovdam, Matvej Sjisjkin – en före detta skådespelare vid Moskva Akademiska Teater. Det var i hans hus som vi samlades för våra möten och amatör teater föreställningar av ”Russkij Salong”.

Zoya Lagerkrantz, en konstnär som målade Drottning Silvias porträtt, var vår medlem, liksom Marina Gejierstam, född grevinnan Vasiltjikov. Hennes son Erik som stolt kallade sig ”halvryss”. Jag skulle vilja nämna några till – grevinnan Natalia Jusoupova, en skulptör och konstnär som även startade en internationell djurskyddsförening. Natalia Sjaljapina – Fearfield (barnbarn till Fjodor Sjaljapin, en berömd klassisk sångare), Mila och Erik Moor, författarinna Dora Karelstein, Kaisa och Karl Skoog, Semitjov, Sjeveljov, Spesivtsev. Vladimir Volkov, Henrik Bolin, familjen Preklonskij…

Det är omöjligt att nämna alla som har varit med och skapat Salongens historia. Namnet ”Russkij Salong” var inte ett officiellt namn då vi inte ville begränsa oss till endast salongverksamhet. Vi hade regelbundna basarer och välgörenhetskonserter och biljettinkomsterna gick till församlingens behov. Vi levde då, liksom nu, av intäkter från vår egen verksamhet.

Vi gjorde allt för att upprätthålla våra förfäders traditioner. Salongen enade ryssarna som satt högt värde på att vara tillsammans. När författaren Ivan Bunin kom till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur träffade han oss på ”Russkij Salong”. Den berömde sångaren Fjodor Sjaljapin som besökte Stockholm ett antal gånger, brukade komma hit för att möta sina landsmän. I Matvej Sjisjkins hus låg som sagt vår ”Russalong” och amatör teater. Skådespelarna var båda ryssar och svenskar, barn och vuxna, alla som intresserade sig för den ryska kulturen.

En vanlig svensk familj köpte Sjisjkins hus år 1971 av Matvejs dotter, Elena. Tack vare dem bevarades ett antal teckningar gjorda av dåtidens skådespelare i ”Russkij Salong”. Bland teckningarna finns en som gjordes av Sjaljapin själv – en självkarikatyr som han tecknade under något av sina besök år 1931. På en av uteväggarna finns en liten basrelief i form av en kotte som symbol för efternamnet (’sjisjka’ på ryska) samt en i form av en mås som symbol av teatern där husägaren en gång i tiden framträdde.

Ja, som sagt var atmosfären varm och genuin, och vi hjälpte varandra verkligen. Även med pengar – utan frågor och förbehåll.

Under Ambassadör Brosses tid och på hans eget initiativ började det arrangeras årliga maskeradbaler i Stockholm. De ägde rum i stora festlokaler som exempelvis ”Spegelsalen” på Grand Hotell. Prinsessan Louise, en blivande drottning och kung Gustaf VI Adolfs hustru, var en av gästerna.

En mindre grupp ryssar samlades traditionsenligt och regelbundet, och det är just denna grupps aktivitet som ledde till att vi officiellt registrerade ”Russkij Salong” som en förening. Arbetet fortsatt i ett antal inriktningar som att bevara det ryska språket, spridning av ryska kulturen, traditioner och seder, samt välgörenhet.

Det var i Vera Sagers hus som vi samlades för att fira våra huvudhögtider som Jul och Påsk. Det var i hennes väldiga kök som vi lagade mat, bakade, syltade och stekte – och allt detta blandades med skratt och sång. Dessa möten förgylldes av medverkan av professionella artister – opera sångare, ballet dansare, Dramatens skådespelare. Ingen av dem tänkte på att ta betalt…

Inte heller Vera Sager tänkte på att ta betalt, utan lät oss använda sitt residens helt gratis. Glädjen av att träffas, prata och umgås var belöning nog.

Efter att Vera Sager dog samlades Salongen i min och Gunnars stora lägenhet. Precis som tidigare hade vi alltid många gäster – artister, sångare, författare, konstnärer. En av våra käraste vänner var Bruno Carlsson/Karlsson, en svensk konstnär som älskade och kände väl den ryska litteraturen. Det var han som en gång utbrast ”Det ni har här är en riktig rysk salong!”

Sedan dess heter föreningen ”Russkij Salong”. Dock lever vi inte något ”salongsliv” utan fortsätter att arbeta med det som vi anser viktigt – allt som har med Ryssland att göra, ryska kulturen, traditioner, musik, språk, historia, vetenskap. Idag har Salongen inte like många medlemmar som tidigare och dess organisationsstruktur har också förändrats.

Nu är det inte bara människor som bor i Sverige som är medlemmar, utan många som bor utomlands – i Lettland, Marocko, Tyskland, Frankrike, samt i Ryssland (Sankt Petersburg, Moskva, Kaliningrad, Kirovsk, Sochi, Ivanovo, Zjeleznogorsk, Divnogorsk, Suzdal, Kemerovo, Krasnoyarsk, Vladimir). Vi välkomnar som medlemmar alla representanter av rysk intelligentsia som vill göra gott för vårt Ryssland.

Vi är nu hundra år gamla, men fulla av liv, vi arbetar, planerar och hoppas på en bättre framtid…Ryska Salongen (På Ryska)